﻿Men, ſäger man, Ritsdagen har ju redan
anwiſat medel till byggande af jernwäg från
Upſala till Sala. Sannt, men deraf följer
alldeles icke, att under de förändrade förhållan=
den, ſom nu uppkommit, desſa medel owilkor=
ligen ſkola dertill anwändas. Om penningar
anwiſats till ett ändamål, och det ſedermera
ſkulle wiſa ſig att ändamålet på annat ſätt
ſkulle kunna ernås utan att de dertill afſatta
penningarne behöfde utgifwas, wore det då klokt
och riktigt att ändock gifwa ut dem, endaſt för
det att man en gång under helt andra omſtän=
digheter beſlutit ſig derför? Säkerligen icke.
Gälde frågan att nu upprifwa förra Riksda=
gens beſlut för att beſtämma en annan ſträck=
ning för den beſlutade ſtambanan, exempelwis
öfwer Sewalla i ſtället för Sala, då ſkulle
äfwen wi finna ſådant wara tecken till inkonſe=
qvens och wacklande hos repreſentationen. Men
derom är alldeles icke fråga, endaſt om att på
klokaſte ſätt begagna ſig af de nya förhållanden,
ſom ſedan ſiſta Riksdagens beſlut uppkommit
och om hwilka man då icke hade någon aning.
Icke heller kan man förebära, att arbetet på norra
ſtambanans fortſättning redan ſkulle wara bör=
jadt i öfwerensſtämmelſe med förra beſlutet, ty
detta kan ſå mycket mindre wara fallet, ſom
arbetsplanen ännu icke lärer wara af K. M:t
faſtſtäld. Man förlorar ſåledes intet på ett
frånträdande af det förra beſlutet. Man be=